Så var detta äventyret slut. Det känns väldigt vemodigt och konstigt att vara hemma i Sverige igen. Dessa 9 månader har verkligen skakat om en och satt ens värderingar, funderingar kring livet och tankar om en själv på prov. Man har varit med om så mycket som man inte ens kommer i närheten av här hemma i trygga Sverige.
Jag känner mig oerhört tacksam över att ha fått den här möjligheten att få uppleva hur den fattiga befolkningen på Nicaraguas landsbyggd verkar och bor. Människorna där är helt otroligt trevliga, öppna, nyfikna och fulla av omtanke. Tänk att en familj där bara öppnade sin dörr och lät en helt främmande människa från ett annat land få flytta in hos dem under 6,5 månad?! Dom visste ingenting om mig innan jag klev innanför dörren. Inte ens mitt namn!! Skulle ni våga göra nått sånt???
Ja, nu kanske ni tänker att den där Sara är väl minst lika tokig som flyttade in där. Hos en helt okänd familj som bor i en lerhydda, i en isolerad by utan att ens kunna deras språk... Och visst hade jag fjärliar i magen och frågade mig själv flera gånger: "Sara, är du tokig? Vet du vad det är du ger dig in i?"
Och visst, lite tokig är jag nog. Jag hade ingen aning om hur det skulle bli. Det var omöjligt att förbereda sig, för vad var det som väntade? Men min nyfikenhet och vilja att vidga mina vyer och se verkligheten utanför västvärldens trygga dörrar är så mycket starkare. När jag fick samtalet från VFSNs ungdomspraktik att jag skulle få åka svarade jag JA på studs. Inte ens en millisekund av tvekan. Och jag ångrar mig inte en enda sekund att jag genomfört denna resa (trots många sjukdomsproblem)!
Tvärt om, detta är något jag starkt rekommenderar er alla att göra! Men du kanske inte behöver bo i lerhydda och slåss med tarmparasiter som jag gjorde för att inse och uppskatta levnadsförhållandena vi har här i Sverige???
Ta ingenting för givet, uppskatta alla i din närhet, tänk på vad som är viktigt för dig (materiella ting eller familj?) och framförallt, låt dig inte skrämmas av sådant som är nytt för dig. Våga ta klivet ut i ovissheten och jag lovar dig att du kommer lära dig såååååå mycket mer om dig själv och alla andra omkring dig.
Bli inte förvånad om det blir en fortsättning på denna bloggen... jag har, som så många andra som vågat glänta på dörren, fått blodad tand. Jag kommer fortsätta utforska världen så länge jag lever!
To be continued...
Om ni inte orkar kolla igenom hela bloggen, kan jag rekomendera
inlägget om min semester. Där får ni lite bilder och videofilmer från lite olika ställen i Nicaragua.
Bloggen är bitvis även skriven på engelska, för mina icke-svensktalande vänner. Men då jag bott så isolerat och haft begränsad tillgång till internet, har tiden tyvärr inte räckt till för att skriva inläggen på både svenska och engelska :(
Från vänster: Isabell, August, Kristofer och jag!
Coolingarna satt på bänken och gotta sig. Sekreterare Staffan med block och penna i allra högsta hugg!
Och här står ungdomspraktikantgruppen och poserar utanför gästgivaregården! Från vänster: Erik, Rebecka, Karin och Staffan
Föreläsning inför gymnasie- eller högskoleklasser. Från 1-4 st föreläsningar per dag. Ibland även för allmänheten kvällstid.
Både innan och efter varje föreläsning finns det alltid något att ändra på, beroende på om vi skall föreläsa i 40 min eller 1,5h. Är det energistudenter eller samhällsvetare? Dela upp vem som skall säga vad, då vi föreläser 2 och 2, så gott det går.
Och såhär kan vårt boende se ut! Vi sover oftast hos vänner och bekanta, eftersom det är roligare. Men ibland blir det vandrarhem också.
Sen är det dags att resa vidare till nästa föreläsningställe/stad och vi har valt att åka tåg. Det är mycket lugnare och roligare, eftersom vi kan antingen prata lite, sova eller kolla på film på datorn. Sen sprider vi oftast ut oss på helgerna, då var och en vill åka iväg och besöka sina vänner eller sin släkt (beroende på vart vi är).