Så var detta äventyret slut. Det känns väldigt vemodigt och konstigt att vara hemma i Sverige igen. Dessa 9 månader har verkligen skakat om en och satt ens värderingar, funderingar kring livet och tankar om en själv på prov. Man har varit med om så mycket som man inte ens kommer i närheten av här hemma i trygga Sverige.
Jag känner mig oerhört tacksam över att ha fått den här möjligheten att få uppleva hur den fattiga befolkningen på Nicaraguas landsbyggd verkar och bor. Människorna där är helt otroligt trevliga, öppna, nyfikna och fulla av omtanke. Tänk att en familj där bara öppnade sin dörr och lät en helt främmande människa från ett annat land få flytta in hos dem under 6,5 månad?! Dom visste ingenting om mig innan jag klev innanför dörren. Inte ens mitt namn!! Skulle ni våga göra nått sånt???
Ja, nu kanske ni tänker att den där Sara är väl minst lika tokig som flyttade in där. Hos en helt okänd familj som bor i en lerhydda, i en isolerad by utan att ens kunna deras språk... Och visst hade jag fjärliar i magen och frågade mig själv flera gånger: "Sara, är du tokig? Vet du vad det är du ger dig in i?"
Och visst, lite tokig är jag nog. Jag hade ingen aning om hur det skulle bli. Det var omöjligt att förbereda sig, för vad var det som väntade? Men min nyfikenhet och vilja att vidga mina vyer och se verkligheten utanför västvärldens trygga dörrar är så mycket starkare. När jag fick samtalet från VFSNs ungdomspraktik att jag skulle få åka svarade jag JA på studs. Inte ens en millisekund av tvekan. Och jag ångrar mig inte en enda sekund att jag genomfört denna resa (trots många sjukdomsproblem)!
Tvärt om, detta är något jag starkt rekommenderar er alla att göra! Men du kanske inte behöver bo i lerhydda och slåss med tarmparasiter som jag gjorde för att inse och uppskatta levnadsförhållandena vi har här i Sverige???
Ta ingenting för givet, uppskatta alla i din närhet, tänk på vad som är viktigt för dig (materiella ting eller familj?) och framförallt, låt dig inte skrämmas av sådant som är nytt för dig. Våga ta klivet ut i ovissheten och jag lovar dig att du kommer lära dig såååååå mycket mer om dig själv och alla andra omkring dig.
Bli inte förvånad om det blir en fortsättning på denna bloggen... jag har, som så många andra som vågat glänta på dörren, fått blodad tand. Jag kommer fortsätta utforska världen så länge jag lever!
To be continued...
Om ni inte orkar kolla igenom hela bloggen, kan jag rekomendera inlägget om min semester. Där får ni lite bilder och videofilmer från lite olika ställen i Nicaragua.
Bloggen är bitvis även skriven på engelska, för mina icke-svensktalande vänner. Men då jag bott så isolerat och haft begränsad tillgång till internet, har tiden tyvärr inte räckt till för att skriva inläggen på både svenska och engelska :(
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar